Just Do It!

Förra året fick jag ett ryck och bestämde mig för att göra en satsning på att gradera till 4:e Dan, inom Kyokushin måste man ansöka om tillstånd från tekniska kommitén och själva graderingen måste utföras utomlands under den internationella kommitén.

Jag trodde chansen skulle komma till sommaren så jag la in en högre växel på träning, ca 12tim/vecka. På våren fick jag beskedet att det blev inget tillfälle förrens April i år och då i samband med VM i Vilnius.

Jag blev ju aningen besviken och fundersam till att jag skulle orka hålla motivationen uppe ett drygt år till.
Det konstiga när jag fattar såna här beslut (eller skjuter det framför mig) är alla konstiga saker som den där inre rösten (sabotören) börjar kackla om, "jag är för gammal" "jag har inte tränat tillräckligt" "jag är inte i tillräckligt bra form" "den o den Katan sitter inte riktigt" osv.

Det var samma sak när jag tog Sandan 2006, men jag insåg då att jag aldrig kommer att va nöjd själv så då skulle det i princip aldrig gå att gradera. Så jag ställde bara frågan till mig själv "vad är det värsta som kan hända?" , jag kan misslyckas förstås, tar det livet av mig? om man ställer den frågan inför ett beslut och inser att man kan leva med svaret så är det ju bara att; Just Do It!

Denna enkla affirmation har hjälpt mig genom massa svåra beslut, som konsult har jag fått en hel del förfrågningar om uppdrag som varit långt utanför min "Comfort Zone" men jag har då ställt frågan ovan + "hur svårt kan de va?" och sen skrivit med stora bokstäver på min inre bildskärm JUST DO IT!!!

Det fantastiska med detta är ju att dom där negativa tankarna aldrig har blivit verklighet, allt har gått bra sen jag började med denna metod.
Hinder har övervunnits, jag hade bl.a. en skada i höger knä som jag trodde definitivt skull kullkasta planen, troligen en meniskskada som borde opereras enl läkaren. Jag fick dock ett par cortisonsprutor som möjligtvis skulle hjälpa mig genom graderingen och det funkade faktiskt.

Det märkliga är att nu ett drygt halvår senare har jag kunnat träna i princip lika mycket och knät är bara en aning känsligt ibland:)
Att ASEA har en del i denna återhämtning och att jag klarade den här utmaningen är jag övertygad om.

Känslan när jag står här efter en lyckad gradering, totalt blåslagen men ändå stark är fantastisk. Så nu är målet att ta 5:e Dan innan jag fyller 60, vaddå, jag gammal? JUST DO IT!!!!!!!!!!!!!!!!!